Intervju med Carl Bildt, Aftonbladet, 26/2 2011

Därför svarade utrikesminister Carl Bildt som han gjorde i Libyenfrågan

Carl Bildts uttalande om att inte stödja den ena eller den andra i Libyen, rör upp känslor. Utrikesministern har ägnat hela veckan åt att förklara sig. Aftonbladet ställde Carl Bildt mot väggen.

EU:s utrikesminister Catherine Ashton talade på fredagen om sanktioner mot Libyen och att frysa inne tillgångar för regimen. Ett klart ställningstagande mot Gaddafi.

Vill du ta ställning mot Gaddafi i dag?

– Jag har tagit ställning, det gjorde jag redan i söndags kväll, då jag sa att det måste bli ett slut på våldet.

Fast det är ju ett ställningstagande mot våldet generellt, inte mot regimen.

– Det är ett ställningstagande mot våldet generellt och för förändring. Jag använder exakt samma formuleringar som Catherine Ashton, vi är helt koordinerade i varje del.

Varför kunde du inte säga detta i måndags?

– Vi hade hoppats på en snabbare utveckling i Libyen. Sanktioner har effekt först på lång sikt. När det gäller att frysa tillgångar är det mycket komplicerat. De är spridda och det pågår just nu en inventering av dem inom EU.

Vill du i dag ta ställning för folkets rätt till demokrati och mot Gaddafi?

– Jag har tagit ställning för demokrati hela tiden.

Men folk har ju inte uppfattat det så.

– Nej, men om du tittar på mitt uttalande redan från i söndags kväll så är det så.

”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.” Vad menade du?

– Jag vill inte ta ställning till olika oppositionsgrupperingar inom landet. Situationen i Libyen är en helt annan än den i Egypten. Scenariot efter Gaddafi är mycket komplicerat.

Men är inte det viktigaste att få bort en tyrann?

– Det absolut viktigaste för mig som svensk utrikesminister är att få ut de svenskar som finns i landet.

Kan du i dag säga att du är motståndare till Gaddafi?

– Jag har varit motståndare till Gaddafi hur länge som helst.

Men varför var du då inte tydligare i din kritik i måndags?

– Därför att vi alla hade exakt samma svar. Har du sett någon utrikesminister som uttalade sig i den typen av ordalag i måndags?

Men du måste ju inte göra exakt samma som alla andra?

– Jo, jo, det måste jag. Det handlar om solidaritet mot varandra när det gäller att få ut våra medborgare. Vad vi sedan tycker är kanske inte så svårt att räkna ut.

Ångrar du att du använde just det ordvalet?

– Nej, självfallet inte.

Hur ser du på att det blivit så mycket uppståndelse kring den här formuleringen?

– Det har jag ingen synpunkt på.

Som politiker gäller det att vara tydlig, känner du att du har misslyckats i just det här fallet?

– Jag är precis lika tydlig som mina kolleger.

Men du har ju fått förklara dig flera gånger, var det då inte ett olyckligt ordval?

– Det handlar om den inrikespolitiska miljön som du då ber mig att recensera och det tänker jag inte göra.

Men kritiken kommer från hela det politiska spektrat, exempelvis från borgerliga ledarsidor.

– Människor har olika roller. Det är enklare att skriva saker på en ledarsida, de behöver inte ta ansvar för människors liv. Och sedan är det klart att jag sitter på information som inte alla har.

Har du svårt att medge när du har uttryckt dig otydligt?

– Nej.

Har du någonsin gjort ett sådant erkännande?

– Det vet jag inte.

Intervju, Per Hallberg, Frilansjobb, Chef nr 2 2009, även i Dagens Nyheter 12/4 2009

”Som ett team är vi världsbäst”
Av Erik Olsson

Han är en av filmvärldens mest hyllade ljuddesigners. Enligt dubbla Oscarvinnaren Per Hallberg beror frmagången på ett ödmjukt ledarskap. Medan andra Hollywood-egon slåss om rampljuset, har han byggt ett gäng som blivit bäst i världen.

Efter sju år i Hollywood hade Per Hallberg redan arbetat med flera stora skådespelare och regissörer. Bland annat hade han varit ansvarig för ljudet i storfilmen ”Braveheart” med Mel Gibson och för det skulle han senare komma att vinna sin första Oscar. Men trots att han kom från lilla Öland i Sverige hade han dittills aldrig upplevt någon större nervositet inför de superstjärnor han fått träffa.
Nu satt han i studion och arbetade med filmen ”Hämnden”. Delar av dialogen behövde spelas in på nytt och bakom Per på en soffa låg regissören Sean Penn och vid en mikrofon stod Jack Nicholson.
- Jack, som för mig är en av de allra största, hade problem att få till replikerna. Så jag gav honom lite instruktioner och bad honom pröva igen, säger Per och berättar att han ändå inte tyckte att Jack fick till det riktigt så han stod på sig och bad honom ta om alltihop en gång till på ett annat sätt.
- Och då slog det mig plötsligt. Här sitter jag, en grabb från Öland, och ger råd till en superstjärna som Jack Nicholson om hur han ska säga sina repliker. Snart blir han väl urförbannad, säger Per och minns att han för första gången blev lite skraj.
Men istället för att bli arg gjorde Jack bara ett nytt försök och den här gången satt replikerna betydligt bättre. Så han tackade Per för hjälpen och lämnade sedan studion.
- Då insåg jag att man måste våga lita på sig själv, man får aldrig vara rädd för att göra sitt jobb, säger Per.

Han förklarar att de divalater som han ibland stöter på sällan kommer från de riktigt stora stjärnorna. Istället är det de mer oerfarna som är på väg upp men ännu inte är där som kan vara svårarbetade.
Per menar att det oftast handlar om osäkerhet och då gäller det att skapa en så trygg arbetsmiljö som möjligt.
- Då skulle det inte fungera att jag gick runt och var nervös inför deras stjärnstatus. De här människorna lever oerhört påpassade liv och då måste de åtminstone få lugn och ro omkring sig när de jobbar, säger Per och förklarar att han exempelvis aldrig skulle be någon av de stjärnor han arbetar med om en autograf.
- Det händer ganska ofta att folk jag träffar ber mig att göra det men jag säger alltid nej. Vill man att folk ska uppträda professionellt i studion så måste man själv uppföra sig så.

Pers ambition har hela tiden varit att skapa en arbetsmiljö där alla vågar delta med tankar och idéer, oavsett om man är Jack Nicholson eller en vikarierande studioassistent. Kanske låter det som en självklarhet att behandla alla lika men Per hävdar att det har varit en mycket viktig del i hans framgångsrecept. En grundsten som han tror att många av hans mindre framgångsrika konkurrenter har missat.
Som ”supervising sound editor” är det Per som bär det övergripande ansvaret för ljudet i de filmproduktioner han jobbar med. Det är han som ska se till att arbetet håller ihop och bildar en fungerande helhet.
Storleken på den arbetsgrupp han har under sig varierar kraftigt från produktion till produktion. Ibland handlar det om fem personer, ibland femtio. Men han har alltid en kärna av medarbetare runt omkring sig som han har jobbat ihop med länge.
- Vi har byggt ett gäng genom åren. Karen Baker Landers, som jag delade min senaste Oscar med, har jag arbetat tillsammans med i 22 år. Nybörjaren i gruppen har varit med i tio år, säger Per och förklarar att det är unikt i en bransch som är känd för att ha stor personalomsättning.
- Folk arbetar tillsammans i ett par år och sedan blir de ovänner och splittras. Som jag ser det beror det oftast på att någon försöker ta åt sig för mycket av äran själv. Så är det inte i vår grupp. Vi trivs tillsammans och har kul på jobbet varje dag och det är därför som vi fortfarande jobbar ihop, säger Per och fortsätter:
- Jag brukar säga att ingen i min grupp är bäst i världen på ljud, varken jag eller någon annan. Men som ett ”team, put together” är vi bäst. Ja, jag tror faktiskt inte att det finns någon annan i världen som är bättre än vi på det vi gör.
Hans ton är saklig, han slår sig inte för bröstet. Han har bara en imponerande tro på sig själv och sina arbetskamraters förmåga.

Men att vara ljuddesigner handlar naturligtvis även om kreativitet. Per menar att han har en medfödd känsla både för ljudestetik och hur man berättar en historia, vilket inte är en helt vanlig kombination med att samtidigt vara en duktig organisatör.
Någon formell utbildning inom ljud och film har han inte och istället har han fått arbeta sig upp. Att han överhuvudtaget hamnade i Hollywood är faktiskt en historia som kunde varit tagen ur någon av de filmer han jobbar med.
Alltihop började när Per var 27 år. På den tiden bodde han i en lägenhet i Borgholm och där råkade han en dag i september, långt efter att de sista turisterna lämnat Öland, stöta ihop med en amerikansk tjej som var där för att besöka några gamla arbetskamrater.
Förälskelsen var omedelbar och mindre än ett år senare var Per i USA för att besöka tjejen, som heter Linda och skulle komma att bli Pers första fru.
Via henne träffade han en kille som arbetade med filmljud i Los Angeles. De båda kom bra överens, ljudkillen tog med sig Per till sitt jobb och visade honom runt och några månader senare ringde han och erbjöd honom en anställning.
- Men jag var ju 28 år och hade provat en massa olika yrken redan. Jag ville inte bli chaufför eller assistent eller vad det nu var de ville erbjuda mig. Då hade jag inte fått lära mig någonting om arbetet som ljudläggare, säger Per som istället bad att få gå en tid som oavlönad praktikant.
- Det var den bästa utbildning jag kunde få. I och med att jag fick röra mig fritt och även såg andra delar av filmproduktionen gav det mig en förståelse för helheten som jag tror har varit väldigt viktig, säger Per som redan efter 4-5 månader på företaget Soundelux fick ansvaret att lägga ljud på sin första film.

Han menar att det är nyttigt att inse att man även som chef på ett eller annat sätt är en del av ett större maskineri. Om man ska ha ett bra samarbete med arbetsledare inom andra områden av organisationen bör man ha en ödmjuk inställning även till deras jobb.
- Om en filmproduktion har en total budget på 100 miljoner så kanske 1 miljon av de pengarna går till det arbete som jag är ansvarig för. Ljudet är trots allt bara en liten del av en film. Det kan vara bra att komma ihåg ibland när man försöker få sin vilja fram mot de som ansvarar för både kostsammare och större delar, säger Per.
Just ödmjukhet återkommer han ofta till, både som en beundransvärd egenskap hos andra och som en förutsättning för framgång i sitt eget ledarskap. Och på många sätt har det blivit ännu viktigare sedan han kom till Hollywood för snart 23 år sedan.
I den stenhårda konkurrensen som råder i branschen behöver den som vill arbeta där allt stöd som går att få. Många är beredda att gå över lik för att nå framgång men Per är övertygad om att det i längden löner sig att alltid vara juste mot de man jobbar med.
- Det finns många svin i Hollywood, men ser man inte upp blir man snabbt ensam gris i stian, säger han och menar att de som framhäver sig själva för mycket och beter sig illa sällan blir framgångsrika eftersom det till slut inte finns någon som vill jobba med dem.
- Så på det sättet är ju ödmjukhet helt enkelt en självbevarelsedrift. Men sedan handlar det naturligtvis om hur man vill att folk ska se på en som person. I grund och botten är det förstås värderingar som jag har fått med mig hemifrån, säger Per.

För en ljudläggare börjar arbetet först efter själva filminspelningen. Då får denne titta på det filmade materialet och försöka skapa sig en bild av storyn och de intryck som regissören vill förmedla till publiken. Sedan gäller det att få stämningen i bildmaterialet att passa ihop med ljudet.
I de flesta filmer byter man ut i princip alla miljöljud från originalfilmen, allt från motorljudet från en bil som kör förbi till smattret från ett automatvapen.
- Fast först och främst gäller det att rensa upp i den inspelade dialogen. Det är ett ganska stort arbete bara med att få replikerna från inspelningsplatsen att höras, säger Per och berättar att man ofta måste be skådespelarna att komma in i studion och tala in dialogen en gång till när originalinspelningen är för dålig för att användas.

Normalt arbetar en ljudläggare med tre projekt om året men Per har många gånger arbetat med fem filmer under ett och samma år.
Han uppskattar att han jobbar cirka 330 av årets 365 dagar och ofta är han i studion från tidig morgon till sen kväll. Det blir sällan mer än fem och en halv timmes sömn per natt.
Inställningen att arbeta hårt och aldrig nöja sig med halvbra verkar han ha haft med sig redan från början och det är inte svårt att se att det också är en viktig förklaring till hur han har tagit sig dit han är idag.
Per berättar att han cyklade en hel del under den här första tiden i L.A. och en dag tog han sig upp till en högt belägen utsiktsplats där man ser staden med Hollywood och hela filmfabriken framför sig.
- Jag stod där och tittade ut över L.A. och jag minns att jag till och med sa högt för mig själv ”jag ska klara det här, jag ska lyckas med detta!”, säger Per och medger att det kan låta ganska kaxigt att stå ovanför denna jättestad och tänka att man ska bli bättre än alla andra där nere.
- Men sån var inte känslan. Det var utmaningen jag såg, en tävling med mig själv snarare än med någon annan. Och jag tänkte inte göra det halvdant.


Fakta: Per Hallberg
Ålder: 49 (fyller 50 den 30:e december)
Familj: Hustrun Holly och hennes dotter Ruby, 18, samt deras gemensamma dotter Svea, fem år. Mamma Anita och lillebror Johan hemma på Öland.
Bor: Malibu, Kalifornien. Sommarhus i Tryggestad på mellersta Öland.
Karriär: Har varit ansvarig för ljudet till omkring fyrtio hollywoodfilmer. Vann sin första Oscar redan 1996 för "Braveheart" med Mel Gibson i huvudrollen och fick sin andra 2008 för ljudet till ”The Bourne Ultimatum”, Oscarsnominerades 1998 för "Face/Off". Har fyra statyetter från den brittiska filmakademien Bafta och flera priser från andra branschorganisationer.

Pokerreportage, Aftonbladet, 17/1 -11

De är hårt arbetande akademiker
med kontor på Sveavägen.
Men de läser inga kvartalsrapporter.
De spelar nätpoker – och tjänar miljoner.
– En månad vann jag 500 000
kronor, säger Markus Bränfeldt,
28.
Sex spelbord ligger uppe samtidigt
på den stora datorskärmen.
Korten delas av en osynlig
croupier och Markus Bränfeldts
blick sveper fram och tillbaka
mellan borden. Han klickar blixtsnabbt.
”Raise” eller ”fold” – satsa
eller lägga sig.
– 95 procent av besluten fattar
jag i princip utan att tänka, säger
han.
På det lilla kontoret nära Odenplan
i centrala Stockholm finns
fyra skrivbordsplatser. Arbetet
går delvis i skift.
Markus Bränfeldt spelar oftast
dagtid. Han kommer till jobbet vid
tio, käkar sushi eller thaimat till
lunch och går i regel hem vid sex.
– Går det dåligt jobbar jag ofta
över, men går det bra händer det att
jag går hem tidigare, säger Markus.
Hårdare konkurrens i dag
Kollegan Petter Åsberg, 30,
föredrar kvällar och nätter. Då
finns det fler och sämre spelare
ute, men konkurrensen har hårdnat.
– Folk var så otroligt dåliga för
några år sedan, säger Petter
Åsberg.
– Om vi hade kunnat resa fem år
tillbaka i tiden hade vi varit bäst
i världen. Det låter kanske kaxigt,
men handlar bara om att utvecklingen
har gått otroligt fort, säger
Markus Bränfeldt och petar in en
dubbelsnus.
I dag räknar sig Petter och
Markus till en elit av cirka hundra
svenskar som lever gott på poker.
Markus har tjänat runt 3,6 miljoner
kronor på tre års heltidsspelande.
Petter säger att det
handlar om en liknande summa
för honom.
Vinstpengarna är dessutom
skattefria, eftersom de bara spelar
på sajter inom EU/EES och poker
räknas som ett turspel utan
arbetsinsats, enligt lagen. En
definition som stämde bättre för
några år sedan.
Turen spelar mindre roll
– Den första generationen
pokerproffs var gamblers. De blev
snabbt rika genom att ta gigantiska
risker, sedan föll de hårt bara
en kort tid senare, säger Markus
Bränfeldt.
Han och Petter Åsberg kallar sig
i stället för grinders – ”nötare”.
Genom att spela tusentals händer
med relativt små insatser minimerar
de betydelsen av tur.
Båda började spela under
studie tiden, samtidigt som de
läste hyllmeter med böcker om
pokerteori.
I dag kan de omedelbart av färda
en dålig hand eller se möjligheterna
i en bra. Genom att analysera
mönstret hos sina motspelare
fattar de blixtsnabba beslut.
Nu förlorade du precis 2 000
kronor, svider det inte alls?
– Nej. Det är bara en del av
spelet, säger Markus Bränfeldt.
Vad är det mesta du har förlorat
på en dag?
– 100 000 kronor. Men normalt
har jag en gräns på minus 40 000.
Då har jag lovat mig själv att gå
hem.
Största vinsten?
– En månad vann jag 500 000
kronor. Då köpte jag en Porsche.
Men den blev bara stående i mina
föräldrars garage så jag sålde den.
Nu cyklar jag i stället.
Såg chans att tjäna pengar
De snabba vinsterna – och lika
snabba förlusterna – skapar en
emotionell berg- och dalbana som
måste hanteras. Markus Bränfeldt
försöker ge sig själv beröm när
han arbetat effektivt.
– Men det blir ändå fel i hjärnans
belöningssystem om jag har
jobbat åtta timmar, fem dagar
i veckan i tre veckor, och ändå har
gått med 30 000 kronor i förlust.
Markus är färdig ekonom.
Petter har en juristexamen. Men
de har inte arbetat en dag med
dessa yrken.
– Jag insåg att jag inte var
intresserad av att jobba som
jurist, samtidigt som jag såg en
rimlig chans att tjäna bra med
pengar på pokern, säger Petter
Åsberg.
Parallellt med spelandet pluggar
han i dag drama på Biskop
Arnös folkhögskola, och Markus
Bränfeldt läser på Poppius journalistskola.
Ingen av dem planerar att spela
poker på livstid, men de kan tänka
sig att hålla på ett
par år till.
– Vissa frågar:
När ska du börja
jobba då? Då är det
skönt att kunna
säga att man har
ett kontor. Så att
folk förstår att det
är på riktigt, säger
Petter Åsberg.

Bärplockare i Särna, Aftonbladet, 4/8 -10

SÄRNA. Vietnamesiska
bärplockare skjuter
småfåglar, plockar giftig
svamp och letar ätbara
växter i skogarna runt
Särna i Dalarna.
De är hungriga och har
inga pengar.
De har betalat mycket för
drömmen om dignande
bärmarker. Men risken
är stor att de återvänder
med skulder.
– De sa att bären skulle
vara jättestora och lättplockade
och att det skulle
finnas massor med jobb.
Men det finns nästan inga
bär och vi tjänar inga
pengar alls, säger Phuong
Thi Kuong, 18, via en tolk.
Sysslolösa i skogen
Hon sitter på huk på marken
vid sidan av landsvägen
mellan Älvdalen och Särna.
Tillsammans med sju
landsmän har hon varit ute
och sökt bär i skogen, förgäves.
Nu har den slitna
lastbilen de åker i fått
motorstopp.
– Vi har blivit lurade,
suckar hon uppgivet.
Sammanlagt har omkring
290 bärplockare från Vietnam
skickats till Sverige långt
innan bärsäsongen börjar.
I tre veckor har de traskat
runt sysslolösa i Särna.
De har betalat cirka
16 000 svenska kronor för
att komma hit, i hopp om att
tjäna stora pengar. Nu riskerar
de att bara ha skulder
med sig hem.
Hoppas finna föda
– Vi letar grönsaker i skogen.
Vissa går ut och jagar
smådjur och fåglar för att ta
hem och slakta, säger Than
Thi Phung, 40.
Alla vietnamesiska arbetare
Aftonbladet stöter på
i Särna klagar på hunger.
Phoung Thi Kuong har
hittat svampar i skogen som
de hoppas ska gå att äta.
De blir förskräckta när
det visar sig vara giftmurklor
som kan ge både
kräkningar och diarré.
Trots att de bor upp till
sju personer i rum för två,
vill de inte klaga på boendet.
Det gör däremot räddningstjänsten
som varit på
plats och konstaterat att det
saknas brandlarm i den
gamla folkhögskolan.
Svarar inte på frågor
Det vietnamesiska bemanningsföretaget
TTLC:s
representanter vill bara
svara på två frågor när vi
möter dem. Men egentligen
ger direktör Nguyen Van
Hoc inga svar alls.
Poliser som kallades till
vietnamesernas förläggning
under helgen beskrev
stämningen som kokande
och bedömde risken för
”någon form av upplopp”
som stor. Men det verkar
inte bekymra Nguyen Van
Hoc. Via en tolk säger han:
– Det beror på att de är
bönder. De har aldrig sett
en bil förut och blev lite
uppspelta.
Olle Andersson, representant
för Lomsjö Bär AB
som är TTLC:S svenska
samarbetspartner, tror inte
att arbetarna far illa eller att
de saknar mat.
– Jag förutsätter att TTLC
talar sanning. Det måste jag
göra. Jag pratar inte vietnamesiska
och arbetarna
pratar ingen engelska.
Men om det visar sig att
vietnameserna inte får
schysta löner tänker han sluta
i bärbranschen, säger han.


Kommentar om förutsättningarna för reportaget:
Fick ingen tolk med mig till Dalarna och bärplockarna talade överhuvudtaget ingen engelska vilket gjorde uppdraget till en utmaning. Löste detta genom google-translate på iphonen och därefter ett trepartssamtal med en telefontolk.

Serievåldtäktsmannen i Örebro, Aftonbladet, 11/10 -10

Tre överfall - på en dag
ÖREBRO. Först attackerades
en 23-årig kvinna
på en innergård. En
kvart senare våldtogs
en 64-åring i närheten.
Och i går kväll skakades
Örebro av ännu ett
kvinnoöverfall.
Nu fruktar experter
att stadens två serievåldtäktsmän
ska trigga
varandra till en ny
brottsvåg.
06.13 i går morse. Den
23-åriga kvinnan skulle
besöka sin mamma på
Karlslundsgatan i centrala
Örebro, men dörren till
trapphuset var låst och
hon blev stående på innergården.
Då slog våldsmannen
till. Kvinnan gjorde dock
motstånd och kampen
uppmärksammades av ett
vittne.
– Jag sprang ut på balkongen
och vrålade: ”Vad
fan håller du på med”, säger
mannen vars dotter
först hade sett överfallet
och väckt honom.
64-åring våldtagen
Gärningsmannen,
iklädd mörk luvtröja, hade
då brottat ner kvinnan
och slog henne flera gånger
rakt i ansiktet. Men när
vittnet ropade släppte han
kvinnan och flydde på en
cykel.
Klockan 06.27 skedde
ett nytt överfall på Egnahemsgatan,
bara 500 meter
längre bort. Där fullbordades
en våldtäkt mot
en 64-årig kvinna. Även
här användes kraftigt våld
och precis som på Karlslundsgatan
attackerades
kvinnan på öppen plats
mitt i ett bostadsområde.
– Väldigt mycket tyder
på att det är samma
gärningsman i båda fallen,
säger Torbjörn Carlson
informationschef på Örebropolisen.
Misstänker två män
Överfallen kopplas nu
till den tidigare sexvåldsvågen
mot kvinnor i Örebro.
Såväl tillvägagångssätt
som signalement
stämmer överens med flera
av de 11 fall som drabbat
staden sedan september
förra året.
Polisen tror att två av
varandra oberoende gärningsmän
ligger bakom
brotten – och att de ene av
dem nu är tillbaka. Signalementet
stämmer nämligen
väl in på mannen som
slog till i går morse: 25-årsåldern,
ljushyad, normal
kroppsbyggnad och 170-
175 centimeter lång.
”Kan trigga andra”
Två serievåldtäktsmän,
samtidigt i samma stad, är
mycket ovanligt. Och de
kan troligen inspirera varandra,
enligt kriminologiprofessor
Jerzy Sarnecki:
– Den typen av mycket
massmediala händelser
brukar trigga i gång personer
som ligger på gränsen,
säger han till TT.
Vid 20.30 i går kväll inträffade
ännu ett överfall.
En kvinna i 20-årsåldern
misshandlades av en
okänd man som trängde
sig in i hennes lägenhet på
Tunnelgatan i norra Örebro.