90-årige Fritz sköt sin 80:e älg
Av Erik Olsson
Fritz Andersson fyller snart 90 år. Född och uppvuxen med skogen runt knuten i Gisslatorp i Småland började han jaga redan som liten grabb. Idag har han nästan ett sekel av erfarenheter från skog och mark och nyligen sköt han sin 80:e älg.
Motorn rusar och gräs och lera flyger genom luften. Motorhuven och vindrutan blir snabbt nedkladdad men Fritz fortsätter gasa och frenetiskt styra bilen som slirar ordentligt på den blöta ängsmarken.
- Det var ju för dumt det här! Men stannar jag nu så kommer vi aldrig härifrån, säger Fritz bekymrat.
Han har kört fast här en gång förut på väg till sin lilla jaktkur i mitten av ängen. Den gången fick hans son komma och dra loss honom med sin fyrhjulsdrivna SUV och det vill Fritz inte vara med om igen. Så han fortsätter gasa, förbi kuren och vid slutet av fältet tar vi oss upp för en liten backe där han till sist kan stanna bilen på torr mark.
- Nu får vi gå tillbaka till stugan, säger Fritz medan han kliver ur bilen och klafsar iväg över fältet med en käpp i ena handen och sin trogna gamla Husqvarna 6,5:a över axeln.
Numera skjuter han allt från hare till älg med Husqvarnastudsaren som köpte redan 1942 och har fällt de flesta av sina 80 älgar med. Hagelbössan har han nästan lagt på hyllan.
Fast första gången han gick på jakt var det med ett Remingtongevär och på väg ut i skogen tappade han bort kornet så det blev till att tälja sig ett korn av en grankvist.
- Jag var 13 år och lånade geväret olovandes, berättar Fritz vars far dock aldrig var någon jägare.
Det var istället när han blev dräng hos en bonde i närheten som höll på med jakt som hans intresse väcktes. Som ung på 1940-talet sköt han mycket ekorrar som såldes för skinnets skull. De gav tre kronor styck på Växjö skinnmarknad och under en rekordsäsong hade Fritz och en kamrat fått ihop hela 700 ekorrskinn och tre mårdskinn.
- Ett mårdskinn var ju värt en hel månadslön på den tiden. Fick man syn på ett mårdslag då släppte man det aldrig, inte om man så blev tvungen att följa det i en vecka för att få fatt på den, berättar Fritz.
Jaktkurens röda färg är blek och panelbrädorna gistna. Fritz slänger upp dörren med ett ryck och en gest som kan tolkas som ett ”ja, det här är väl inte mycket att se”. Därinne har han en rejäl fåtölj, ett par filtar och en gammal kaffekopp. På väggarna har han satt upp bilder på skogens djur, hare, rådjur, räv, älg.
- Jag jagar allt jag kan komma åt. Fast nuförtiden blir det mest rådjur och älg, säger Fritz på väg tillbaka från jaktkuren.
Men annat var det förr. Förutom ekorrar och en och annan mård jagade Fritz även grävling och på 40-talet en hel del tjäder.
- Då kom det in en massa ryska tjädrar häromkring. Man kände igen dem på att de var lite mindre och hade kortare stjärt. De kunde komma i flockar om ett par hundra fåglar, minns Fritz som nu gläder sig åt att tjädern har börjat komma tillbaka till hans skog efter att ha varit försvunnen i ett par decennier.
Ett annat djur som kommit tillbaka är lon men den är Fritz inte lika glad i, även om han krasst konstaterar att det finns andra landsändar som har betydligt värre problem med stora rovdjur.
På väg tillbaks föräldrahemmet, där Fritz idag bor tillsammans med sin fru Gunnel, kör vi en annan väg och slipper korsa den blöta ängen. Där hemma väntar Gunnel med kaffe och smörgåsar av hembakat bröd.
Vi slår oss ner vid bordet i det lilla köket på övervåningen. Genom fönstret ser man bäcken som rinner förbi utanför och ett litet fält där resterna av vinterns första snöfall dröjer sig kvar i halmstubben.
Kan du berätta hur det gick till när du sköt jubileumsälgen?
- Det var i Bäckebo, jag jagar med min son och hans jaktlag där, och hade sett ut mig ett bra ställe långt i förväg, säger Fritz och berättar att han knappt hann sätta sig på passet innan han fick se Troja, en blandning mellan Jämthund och Lajka tillhörande en av männen i jaktlaget, dansa runt med 8-taggaren ute på kalfällan framför honom.
- Först stannade älgtjuren till bakom en buske och då kunde jag inte skjuta. Vanligtvis brukar de ju vara så försiktiga men han var vansinnig på hunden och skulle stånga den och det fick honom väl att förlora omdömet. Så han tog ett steg fram och då var det gjort. Skottet satt i bröstet, berättar Fritz men erkänner att det träffade lite högt för han var tvungen att hålla upp för ett par grenar.
Firade du på något speciellt sätt?
- Nä. Man får en gångkvist och sen är det bra, säger Fritz.
Fast Gunnel berättar att grannen och ett gäng jaktkompisar kommer över senare på kvällen och gratulerade. Och bilden som togs på Fritz vid älgen precis efter skottet funderar han på att rama in.
Sina kunskaper som jägare har Fritz fått tillägna sig på egen hand, någon lärare eller mentor har han aldrig haft. Istället har han genom åren lärt av både misstag och framgångar.
- En bra jägare vet att det är stor skillnad på att stå där djuret kommer och att djuret kommer där du står. Att placera sig rätt är en ganska stor konst som kräver erfarenhet, tur kan vem som helst ha, säger Fritz.
Han återkommer även gärna till vikten av att som jägare smälta in och vara en del av naturen. Djuren ska inte veta att jägaren är i skogen.
- Nuförtiden har folk en massa dyr utrustning och telefoner för att ringa till varandra. Men jag tycker inte om när det blir en massa snack i skogen och jägare som ringer till varandra för att tala om åt vilket håll djuren springer. Det är inte rätt mot det vilda, djuren ska ha sin chans, säger Fritz bestämt.
Fakta:
Namn: Fritz Andersson
Ålder: 90 år i februari.
Bor: Gisslatorp strax norr om Orrefors i Småland.
Familj: Frun Gunnel samt son och dotter och deras familjer.
Jagar: Det mesta.
Aktuell: Fällde nyligen sin 80:e älg.
Fem snabba till Fritz:
Vakjakt eller drevjakt? – Drev
Hagel eller kula? – Kula
Jakt eller fiske? – Jakt
Älgstek eller Rådjurssadel? - Älgstek
Ensamjakt eller jaktlag? – Både och.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar