Recension av Sonjagon, Östran september 2009

De unga grabbarna i Sonjagon gjorde en kompetent spelning när Popidyll hade säsongspremiär i fredags. Trots det vann de knappast många ny lyssnare i publiken på ett fullsatt Söderport.

Många uppfattar kanske de band som hittills spelat på Popidyll som lite svårtuggade. Här hörs generellt få eller inga catchiga och fjäderlätta refränger. Indiemusiken dominerar och saknar man ett musikintresse som sträcker sig bortom Rix FM och Mix Megapol går man nog hellre någon annanstans och dricker sin öl.
Men även om musiken kan uppfattas som ”svår” handlar Popidyll väldigt mycket om glädje. Många kommer för att de vill dansa – alla kommer för att ha skoj. Tyvärr passar Sonjagons musik dåligt för den typen av miljö. För detta är svårt. På riktigt.
De fyra grabbarna från Nacka spelar långa stycken, sällan under sex minuter, och melodierna tar ofta skeva vägar. Det är skitigt, det skramlar och Jacob Stenberg experimenterar friskt med sin röst som spricker och går sönder i falsett men som ändå fortsätter framåt, hela tiden framåt. Och kanske är det just detta som är den främsta anledningen till att jag gillar Sonjagons musik. Drivet. ”There is always a motion” som Jacob Stenberg sjunger i ”Lovers”.
Motorn är i mångt och mycket Jacob Douglas trummande som i mitt tycke är fantastiskt, framförallt i låten ”monsters”. Men tyvärr spelar inte Sonjagon den låten under framträdandet på Popidyll. Och tyvärr gör det mig ingenting.
För känslan som ”Monsters” ger mig när jag spelar den på full volym hemma eller i bilen, när jag kan stänga ute resten av världen och bara låta de där jagande och hetsande trummorna driva på tills känslan blir extatisk, skulle ändå aldrig infinna sig här. För mig kommer helt enkelt inte den här typen av musik till sin rätt i en publik miljö.
Och att döma av Popidyllpubliken, som stundtals under spelningen verkar närmast ointresserade, är det fler än jag som Sonjagon inte når ända fram till den här kvällen. När Jacob Stenberg mitt under spelningen ordnar en handuppräckning för att få svar på frågan om hur många i publiken som hört talas om hans band tidigare, åker bara ett fåtal händer upp. Och om en vecka tror jag inte många har lyssnat två gånger till på ”Coming over Tonight” eller ens vackra ”Aristocrat”.
Det är synd. För i rätt miljö är Sonjagon riktigt bra. Det är dovt och mullrigt och mystiskt på ett eget sätt och det ska bli spännande att se hur bandet kommer utvecklas. För med det driv som finns i flera av låtarna på debutskivan arches kan det inte stanna, det måste vidare, mot nåt mer.