Intervju med Carl Bildt, Aftonbladet, 26/2 2011

Därför svarade utrikesminister Carl Bildt som han gjorde i Libyenfrågan

Carl Bildts uttalande om att inte stödja den ena eller den andra i Libyen, rör upp känslor. Utrikesministern har ägnat hela veckan åt att förklara sig. Aftonbladet ställde Carl Bildt mot väggen.

EU:s utrikesminister Catherine Ashton talade på fredagen om sanktioner mot Libyen och att frysa inne tillgångar för regimen. Ett klart ställningstagande mot Gaddafi.

Vill du ta ställning mot Gaddafi i dag?

– Jag har tagit ställning, det gjorde jag redan i söndags kväll, då jag sa att det måste bli ett slut på våldet.

Fast det är ju ett ställningstagande mot våldet generellt, inte mot regimen.

– Det är ett ställningstagande mot våldet generellt och för förändring. Jag använder exakt samma formuleringar som Catherine Ashton, vi är helt koordinerade i varje del.

Varför kunde du inte säga detta i måndags?

– Vi hade hoppats på en snabbare utveckling i Libyen. Sanktioner har effekt först på lång sikt. När det gäller att frysa tillgångar är det mycket komplicerat. De är spridda och det pågår just nu en inventering av dem inom EU.

Vill du i dag ta ställning för folkets rätt till demokrati och mot Gaddafi?

– Jag har tagit ställning för demokrati hela tiden.

Men folk har ju inte uppfattat det så.

– Nej, men om du tittar på mitt uttalande redan från i söndags kväll så är det så.

”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.” Vad menade du?

– Jag vill inte ta ställning till olika oppositionsgrupperingar inom landet. Situationen i Libyen är en helt annan än den i Egypten. Scenariot efter Gaddafi är mycket komplicerat.

Men är inte det viktigaste att få bort en tyrann?

– Det absolut viktigaste för mig som svensk utrikesminister är att få ut de svenskar som finns i landet.

Kan du i dag säga att du är motståndare till Gaddafi?

– Jag har varit motståndare till Gaddafi hur länge som helst.

Men varför var du då inte tydligare i din kritik i måndags?

– Därför att vi alla hade exakt samma svar. Har du sett någon utrikesminister som uttalade sig i den typen av ordalag i måndags?

Men du måste ju inte göra exakt samma som alla andra?

– Jo, jo, det måste jag. Det handlar om solidaritet mot varandra när det gäller att få ut våra medborgare. Vad vi sedan tycker är kanske inte så svårt att räkna ut.

Ångrar du att du använde just det ordvalet?

– Nej, självfallet inte.

Hur ser du på att det blivit så mycket uppståndelse kring den här formuleringen?

– Det har jag ingen synpunkt på.

Som politiker gäller det att vara tydlig, känner du att du har misslyckats i just det här fallet?

– Jag är precis lika tydlig som mina kolleger.

Men du har ju fått förklara dig flera gånger, var det då inte ett olyckligt ordval?

– Det handlar om den inrikespolitiska miljön som du då ber mig att recensera och det tänker jag inte göra.

Men kritiken kommer från hela det politiska spektrat, exempelvis från borgerliga ledarsidor.

– Människor har olika roller. Det är enklare att skriva saker på en ledarsida, de behöver inte ta ansvar för människors liv. Och sedan är det klart att jag sitter på information som inte alla har.

Har du svårt att medge när du har uttryckt dig otydligt?

– Nej.

Har du någonsin gjort ett sådant erkännande?

– Det vet jag inte.

Intervju, Per Hallberg, Frilansjobb, Chef nr 2 2009, även i Dagens Nyheter 12/4 2009

”Som ett team är vi världsbäst”
Av Erik Olsson

Han är en av filmvärldens mest hyllade ljuddesigners. Enligt dubbla Oscarvinnaren Per Hallberg beror frmagången på ett ödmjukt ledarskap. Medan andra Hollywood-egon slåss om rampljuset, har han byggt ett gäng som blivit bäst i världen.

Efter sju år i Hollywood hade Per Hallberg redan arbetat med flera stora skådespelare och regissörer. Bland annat hade han varit ansvarig för ljudet i storfilmen ”Braveheart” med Mel Gibson och för det skulle han senare komma att vinna sin första Oscar. Men trots att han kom från lilla Öland i Sverige hade han dittills aldrig upplevt någon större nervositet inför de superstjärnor han fått träffa.
Nu satt han i studion och arbetade med filmen ”Hämnden”. Delar av dialogen behövde spelas in på nytt och bakom Per på en soffa låg regissören Sean Penn och vid en mikrofon stod Jack Nicholson.
- Jack, som för mig är en av de allra största, hade problem att få till replikerna. Så jag gav honom lite instruktioner och bad honom pröva igen, säger Per och berättar att han ändå inte tyckte att Jack fick till det riktigt så han stod på sig och bad honom ta om alltihop en gång till på ett annat sätt.
- Och då slog det mig plötsligt. Här sitter jag, en grabb från Öland, och ger råd till en superstjärna som Jack Nicholson om hur han ska säga sina repliker. Snart blir han väl urförbannad, säger Per och minns att han för första gången blev lite skraj.
Men istället för att bli arg gjorde Jack bara ett nytt försök och den här gången satt replikerna betydligt bättre. Så han tackade Per för hjälpen och lämnade sedan studion.
- Då insåg jag att man måste våga lita på sig själv, man får aldrig vara rädd för att göra sitt jobb, säger Per.

Han förklarar att de divalater som han ibland stöter på sällan kommer från de riktigt stora stjärnorna. Istället är det de mer oerfarna som är på väg upp men ännu inte är där som kan vara svårarbetade.
Per menar att det oftast handlar om osäkerhet och då gäller det att skapa en så trygg arbetsmiljö som möjligt.
- Då skulle det inte fungera att jag gick runt och var nervös inför deras stjärnstatus. De här människorna lever oerhört påpassade liv och då måste de åtminstone få lugn och ro omkring sig när de jobbar, säger Per och förklarar att han exempelvis aldrig skulle be någon av de stjärnor han arbetar med om en autograf.
- Det händer ganska ofta att folk jag träffar ber mig att göra det men jag säger alltid nej. Vill man att folk ska uppträda professionellt i studion så måste man själv uppföra sig så.

Pers ambition har hela tiden varit att skapa en arbetsmiljö där alla vågar delta med tankar och idéer, oavsett om man är Jack Nicholson eller en vikarierande studioassistent. Kanske låter det som en självklarhet att behandla alla lika men Per hävdar att det har varit en mycket viktig del i hans framgångsrecept. En grundsten som han tror att många av hans mindre framgångsrika konkurrenter har missat.
Som ”supervising sound editor” är det Per som bär det övergripande ansvaret för ljudet i de filmproduktioner han jobbar med. Det är han som ska se till att arbetet håller ihop och bildar en fungerande helhet.
Storleken på den arbetsgrupp han har under sig varierar kraftigt från produktion till produktion. Ibland handlar det om fem personer, ibland femtio. Men han har alltid en kärna av medarbetare runt omkring sig som han har jobbat ihop med länge.
- Vi har byggt ett gäng genom åren. Karen Baker Landers, som jag delade min senaste Oscar med, har jag arbetat tillsammans med i 22 år. Nybörjaren i gruppen har varit med i tio år, säger Per och förklarar att det är unikt i en bransch som är känd för att ha stor personalomsättning.
- Folk arbetar tillsammans i ett par år och sedan blir de ovänner och splittras. Som jag ser det beror det oftast på att någon försöker ta åt sig för mycket av äran själv. Så är det inte i vår grupp. Vi trivs tillsammans och har kul på jobbet varje dag och det är därför som vi fortfarande jobbar ihop, säger Per och fortsätter:
- Jag brukar säga att ingen i min grupp är bäst i världen på ljud, varken jag eller någon annan. Men som ett ”team, put together” är vi bäst. Ja, jag tror faktiskt inte att det finns någon annan i världen som är bättre än vi på det vi gör.
Hans ton är saklig, han slår sig inte för bröstet. Han har bara en imponerande tro på sig själv och sina arbetskamraters förmåga.

Men att vara ljuddesigner handlar naturligtvis även om kreativitet. Per menar att han har en medfödd känsla både för ljudestetik och hur man berättar en historia, vilket inte är en helt vanlig kombination med att samtidigt vara en duktig organisatör.
Någon formell utbildning inom ljud och film har han inte och istället har han fått arbeta sig upp. Att han överhuvudtaget hamnade i Hollywood är faktiskt en historia som kunde varit tagen ur någon av de filmer han jobbar med.
Alltihop började när Per var 27 år. På den tiden bodde han i en lägenhet i Borgholm och där råkade han en dag i september, långt efter att de sista turisterna lämnat Öland, stöta ihop med en amerikansk tjej som var där för att besöka några gamla arbetskamrater.
Förälskelsen var omedelbar och mindre än ett år senare var Per i USA för att besöka tjejen, som heter Linda och skulle komma att bli Pers första fru.
Via henne träffade han en kille som arbetade med filmljud i Los Angeles. De båda kom bra överens, ljudkillen tog med sig Per till sitt jobb och visade honom runt och några månader senare ringde han och erbjöd honom en anställning.
- Men jag var ju 28 år och hade provat en massa olika yrken redan. Jag ville inte bli chaufför eller assistent eller vad det nu var de ville erbjuda mig. Då hade jag inte fått lära mig någonting om arbetet som ljudläggare, säger Per som istället bad att få gå en tid som oavlönad praktikant.
- Det var den bästa utbildning jag kunde få. I och med att jag fick röra mig fritt och även såg andra delar av filmproduktionen gav det mig en förståelse för helheten som jag tror har varit väldigt viktig, säger Per som redan efter 4-5 månader på företaget Soundelux fick ansvaret att lägga ljud på sin första film.

Han menar att det är nyttigt att inse att man även som chef på ett eller annat sätt är en del av ett större maskineri. Om man ska ha ett bra samarbete med arbetsledare inom andra områden av organisationen bör man ha en ödmjuk inställning även till deras jobb.
- Om en filmproduktion har en total budget på 100 miljoner så kanske 1 miljon av de pengarna går till det arbete som jag är ansvarig för. Ljudet är trots allt bara en liten del av en film. Det kan vara bra att komma ihåg ibland när man försöker få sin vilja fram mot de som ansvarar för både kostsammare och större delar, säger Per.
Just ödmjukhet återkommer han ofta till, både som en beundransvärd egenskap hos andra och som en förutsättning för framgång i sitt eget ledarskap. Och på många sätt har det blivit ännu viktigare sedan han kom till Hollywood för snart 23 år sedan.
I den stenhårda konkurrensen som råder i branschen behöver den som vill arbeta där allt stöd som går att få. Många är beredda att gå över lik för att nå framgång men Per är övertygad om att det i längden löner sig att alltid vara juste mot de man jobbar med.
- Det finns många svin i Hollywood, men ser man inte upp blir man snabbt ensam gris i stian, säger han och menar att de som framhäver sig själva för mycket och beter sig illa sällan blir framgångsrika eftersom det till slut inte finns någon som vill jobba med dem.
- Så på det sättet är ju ödmjukhet helt enkelt en självbevarelsedrift. Men sedan handlar det naturligtvis om hur man vill att folk ska se på en som person. I grund och botten är det förstås värderingar som jag har fått med mig hemifrån, säger Per.

För en ljudläggare börjar arbetet först efter själva filminspelningen. Då får denne titta på det filmade materialet och försöka skapa sig en bild av storyn och de intryck som regissören vill förmedla till publiken. Sedan gäller det att få stämningen i bildmaterialet att passa ihop med ljudet.
I de flesta filmer byter man ut i princip alla miljöljud från originalfilmen, allt från motorljudet från en bil som kör förbi till smattret från ett automatvapen.
- Fast först och främst gäller det att rensa upp i den inspelade dialogen. Det är ett ganska stort arbete bara med att få replikerna från inspelningsplatsen att höras, säger Per och berättar att man ofta måste be skådespelarna att komma in i studion och tala in dialogen en gång till när originalinspelningen är för dålig för att användas.

Normalt arbetar en ljudläggare med tre projekt om året men Per har många gånger arbetat med fem filmer under ett och samma år.
Han uppskattar att han jobbar cirka 330 av årets 365 dagar och ofta är han i studion från tidig morgon till sen kväll. Det blir sällan mer än fem och en halv timmes sömn per natt.
Inställningen att arbeta hårt och aldrig nöja sig med halvbra verkar han ha haft med sig redan från början och det är inte svårt att se att det också är en viktig förklaring till hur han har tagit sig dit han är idag.
Per berättar att han cyklade en hel del under den här första tiden i L.A. och en dag tog han sig upp till en högt belägen utsiktsplats där man ser staden med Hollywood och hela filmfabriken framför sig.
- Jag stod där och tittade ut över L.A. och jag minns att jag till och med sa högt för mig själv ”jag ska klara det här, jag ska lyckas med detta!”, säger Per och medger att det kan låta ganska kaxigt att stå ovanför denna jättestad och tänka att man ska bli bättre än alla andra där nere.
- Men sån var inte känslan. Det var utmaningen jag såg, en tävling med mig själv snarare än med någon annan. Och jag tänkte inte göra det halvdant.


Fakta: Per Hallberg
Ålder: 49 (fyller 50 den 30:e december)
Familj: Hustrun Holly och hennes dotter Ruby, 18, samt deras gemensamma dotter Svea, fem år. Mamma Anita och lillebror Johan hemma på Öland.
Bor: Malibu, Kalifornien. Sommarhus i Tryggestad på mellersta Öland.
Karriär: Har varit ansvarig för ljudet till omkring fyrtio hollywoodfilmer. Vann sin första Oscar redan 1996 för "Braveheart" med Mel Gibson i huvudrollen och fick sin andra 2008 för ljudet till ”The Bourne Ultimatum”, Oscarsnominerades 1998 för "Face/Off". Har fyra statyetter från den brittiska filmakademien Bafta och flera priser från andra branschorganisationer.

Pokerreportage, Aftonbladet, 17/1 -11

De är hårt arbetande akademiker
med kontor på Sveavägen.
Men de läser inga kvartalsrapporter.
De spelar nätpoker – och tjänar miljoner.
– En månad vann jag 500 000
kronor, säger Markus Bränfeldt,
28.
Sex spelbord ligger uppe samtidigt
på den stora datorskärmen.
Korten delas av en osynlig
croupier och Markus Bränfeldts
blick sveper fram och tillbaka
mellan borden. Han klickar blixtsnabbt.
”Raise” eller ”fold” – satsa
eller lägga sig.
– 95 procent av besluten fattar
jag i princip utan att tänka, säger
han.
På det lilla kontoret nära Odenplan
i centrala Stockholm finns
fyra skrivbordsplatser. Arbetet
går delvis i skift.
Markus Bränfeldt spelar oftast
dagtid. Han kommer till jobbet vid
tio, käkar sushi eller thaimat till
lunch och går i regel hem vid sex.
– Går det dåligt jobbar jag ofta
över, men går det bra händer det att
jag går hem tidigare, säger Markus.
Hårdare konkurrens i dag
Kollegan Petter Åsberg, 30,
föredrar kvällar och nätter. Då
finns det fler och sämre spelare
ute, men konkurrensen har hårdnat.
– Folk var så otroligt dåliga för
några år sedan, säger Petter
Åsberg.
– Om vi hade kunnat resa fem år
tillbaka i tiden hade vi varit bäst
i världen. Det låter kanske kaxigt,
men handlar bara om att utvecklingen
har gått otroligt fort, säger
Markus Bränfeldt och petar in en
dubbelsnus.
I dag räknar sig Petter och
Markus till en elit av cirka hundra
svenskar som lever gott på poker.
Markus har tjänat runt 3,6 miljoner
kronor på tre års heltidsspelande.
Petter säger att det
handlar om en liknande summa
för honom.
Vinstpengarna är dessutom
skattefria, eftersom de bara spelar
på sajter inom EU/EES och poker
räknas som ett turspel utan
arbetsinsats, enligt lagen. En
definition som stämde bättre för
några år sedan.
Turen spelar mindre roll
– Den första generationen
pokerproffs var gamblers. De blev
snabbt rika genom att ta gigantiska
risker, sedan föll de hårt bara
en kort tid senare, säger Markus
Bränfeldt.
Han och Petter Åsberg kallar sig
i stället för grinders – ”nötare”.
Genom att spela tusentals händer
med relativt små insatser minimerar
de betydelsen av tur.
Båda började spela under
studie tiden, samtidigt som de
läste hyllmeter med böcker om
pokerteori.
I dag kan de omedelbart av färda
en dålig hand eller se möjligheterna
i en bra. Genom att analysera
mönstret hos sina motspelare
fattar de blixtsnabba beslut.
Nu förlorade du precis 2 000
kronor, svider det inte alls?
– Nej. Det är bara en del av
spelet, säger Markus Bränfeldt.
Vad är det mesta du har förlorat
på en dag?
– 100 000 kronor. Men normalt
har jag en gräns på minus 40 000.
Då har jag lovat mig själv att gå
hem.
Största vinsten?
– En månad vann jag 500 000
kronor. Då köpte jag en Porsche.
Men den blev bara stående i mina
föräldrars garage så jag sålde den.
Nu cyklar jag i stället.
Såg chans att tjäna pengar
De snabba vinsterna – och lika
snabba förlusterna – skapar en
emotionell berg- och dalbana som
måste hanteras. Markus Bränfeldt
försöker ge sig själv beröm när
han arbetat effektivt.
– Men det blir ändå fel i hjärnans
belöningssystem om jag har
jobbat åtta timmar, fem dagar
i veckan i tre veckor, och ändå har
gått med 30 000 kronor i förlust.
Markus är färdig ekonom.
Petter har en juristexamen. Men
de har inte arbetat en dag med
dessa yrken.
– Jag insåg att jag inte var
intresserad av att jobba som
jurist, samtidigt som jag såg en
rimlig chans att tjäna bra med
pengar på pokern, säger Petter
Åsberg.
Parallellt med spelandet pluggar
han i dag drama på Biskop
Arnös folkhögskola, och Markus
Bränfeldt läser på Poppius journalistskola.
Ingen av dem planerar att spela
poker på livstid, men de kan tänka
sig att hålla på ett
par år till.
– Vissa frågar:
När ska du börja
jobba då? Då är det
skönt att kunna
säga att man har
ett kontor. Så att
folk förstår att det
är på riktigt, säger
Petter Åsberg.

Bärplockare i Särna, Aftonbladet, 4/8 -10

SÄRNA. Vietnamesiska
bärplockare skjuter
småfåglar, plockar giftig
svamp och letar ätbara
växter i skogarna runt
Särna i Dalarna.
De är hungriga och har
inga pengar.
De har betalat mycket för
drömmen om dignande
bärmarker. Men risken
är stor att de återvänder
med skulder.
– De sa att bären skulle
vara jättestora och lättplockade
och att det skulle
finnas massor med jobb.
Men det finns nästan inga
bär och vi tjänar inga
pengar alls, säger Phuong
Thi Kuong, 18, via en tolk.
Sysslolösa i skogen
Hon sitter på huk på marken
vid sidan av landsvägen
mellan Älvdalen och Särna.
Tillsammans med sju
landsmän har hon varit ute
och sökt bär i skogen, förgäves.
Nu har den slitna
lastbilen de åker i fått
motorstopp.
– Vi har blivit lurade,
suckar hon uppgivet.
Sammanlagt har omkring
290 bärplockare från Vietnam
skickats till Sverige långt
innan bärsäsongen börjar.
I tre veckor har de traskat
runt sysslolösa i Särna.
De har betalat cirka
16 000 svenska kronor för
att komma hit, i hopp om att
tjäna stora pengar. Nu riskerar
de att bara ha skulder
med sig hem.
Hoppas finna föda
– Vi letar grönsaker i skogen.
Vissa går ut och jagar
smådjur och fåglar för att ta
hem och slakta, säger Than
Thi Phung, 40.
Alla vietnamesiska arbetare
Aftonbladet stöter på
i Särna klagar på hunger.
Phoung Thi Kuong har
hittat svampar i skogen som
de hoppas ska gå att äta.
De blir förskräckta när
det visar sig vara giftmurklor
som kan ge både
kräkningar och diarré.
Trots att de bor upp till
sju personer i rum för två,
vill de inte klaga på boendet.
Det gör däremot räddningstjänsten
som varit på
plats och konstaterat att det
saknas brandlarm i den
gamla folkhögskolan.
Svarar inte på frågor
Det vietnamesiska bemanningsföretaget
TTLC:s
representanter vill bara
svara på två frågor när vi
möter dem. Men egentligen
ger direktör Nguyen Van
Hoc inga svar alls.
Poliser som kallades till
vietnamesernas förläggning
under helgen beskrev
stämningen som kokande
och bedömde risken för
”någon form av upplopp”
som stor. Men det verkar
inte bekymra Nguyen Van
Hoc. Via en tolk säger han:
– Det beror på att de är
bönder. De har aldrig sett
en bil förut och blev lite
uppspelta.
Olle Andersson, representant
för Lomsjö Bär AB
som är TTLC:S svenska
samarbetspartner, tror inte
att arbetarna far illa eller att
de saknar mat.
– Jag förutsätter att TTLC
talar sanning. Det måste jag
göra. Jag pratar inte vietnamesiska
och arbetarna
pratar ingen engelska.
Men om det visar sig att
vietnameserna inte får
schysta löner tänker han sluta
i bärbranschen, säger han.


Kommentar om förutsättningarna för reportaget:
Fick ingen tolk med mig till Dalarna och bärplockarna talade överhuvudtaget ingen engelska vilket gjorde uppdraget till en utmaning. Löste detta genom google-translate på iphonen och därefter ett trepartssamtal med en telefontolk.

Serievåldtäktsmannen i Örebro, Aftonbladet, 11/10 -10

Tre överfall - på en dag
ÖREBRO. Först attackerades
en 23-årig kvinna
på en innergård. En
kvart senare våldtogs
en 64-åring i närheten.
Och i går kväll skakades
Örebro av ännu ett
kvinnoöverfall.
Nu fruktar experter
att stadens två serievåldtäktsmän
ska trigga
varandra till en ny
brottsvåg.
06.13 i går morse. Den
23-åriga kvinnan skulle
besöka sin mamma på
Karlslundsgatan i centrala
Örebro, men dörren till
trapphuset var låst och
hon blev stående på innergården.
Då slog våldsmannen
till. Kvinnan gjorde dock
motstånd och kampen
uppmärksammades av ett
vittne.
– Jag sprang ut på balkongen
och vrålade: ”Vad
fan håller du på med”, säger
mannen vars dotter
först hade sett överfallet
och väckt honom.
64-åring våldtagen
Gärningsmannen,
iklädd mörk luvtröja, hade
då brottat ner kvinnan
och slog henne flera gånger
rakt i ansiktet. Men när
vittnet ropade släppte han
kvinnan och flydde på en
cykel.
Klockan 06.27 skedde
ett nytt överfall på Egnahemsgatan,
bara 500 meter
längre bort. Där fullbordades
en våldtäkt mot
en 64-årig kvinna. Även
här användes kraftigt våld
och precis som på Karlslundsgatan
attackerades
kvinnan på öppen plats
mitt i ett bostadsområde.
– Väldigt mycket tyder
på att det är samma
gärningsman i båda fallen,
säger Torbjörn Carlson
informationschef på Örebropolisen.
Misstänker två män
Överfallen kopplas nu
till den tidigare sexvåldsvågen
mot kvinnor i Örebro.
Såväl tillvägagångssätt
som signalement
stämmer överens med flera
av de 11 fall som drabbat
staden sedan september
förra året.
Polisen tror att två av
varandra oberoende gärningsmän
ligger bakom
brotten – och att de ene av
dem nu är tillbaka. Signalementet
stämmer nämligen
väl in på mannen som
slog till i går morse: 25-årsåldern,
ljushyad, normal
kroppsbyggnad och 170-
175 centimeter lång.
”Kan trigga andra”
Två serievåldtäktsmän,
samtidigt i samma stad, är
mycket ovanligt. Och de
kan troligen inspirera varandra,
enligt kriminologiprofessor
Jerzy Sarnecki:
– Den typen av mycket
massmediala händelser
brukar trigga i gång personer
som ligger på gränsen,
säger han till TT.
Vid 20.30 i går kväll inträffade
ännu ett överfall.
En kvinna i 20-årsåldern
misshandlades av en
okänd man som trängde
sig in i hennes lägenhet på
Tunnelgatan i norra Örebro.

Vitsord Östran

Intervju, Peter Fust, Position, nr 2 2009

Peter kom ur askan i elden

Han var chef för kinesiska Fanerduns jätteprojekt i Kalmar men hoppade av. Sen hamnade han mitt i en härva av ekonomisk brottslighet i ett bärföretag. Nu har Peter Fust gått vidare på egen hand.

I november 2006 rekryterades Peter Fust som finanschef till det då nystartade Fanerdun Group AB. Företagets kinesiska ägare, affärsmannen Jinxing Luo, hade några månader tidigare orsakat stora rubriker efter att plötsligt ha dykt upp i lilla Kalmar med storslagna planer på ett utställningscenter.
Med omkringliggande hotell, bostäder och köpcenter var det en satsning i miljardklassen och många var skeptiska. Men till en början verkade projektet lovande och Peter Fust trivdes med jobbet och det spännande mötet med en ny kultur.
Efter en tid avancerade han till vd-posten, men då hade problemen redan börjat hopa sig. Arbetsmiljöverket stoppade vid ett flertal tillfällen bygget som började halka efter i tidsplanen. Jinxing Luos pengar verkade vara på väg att ta slut och arbetarna fick inte ut sina löner som de skulle.
Hela projektet började få skandalstämpel och Peter Fust, som är uppvuxen i det han själv kallar för en traditionell arbetarfamilj med stark känsla för rätt och fel, hade svårt att förlika sig med kinesernas upprepade brott mot svenska lagar och regler. Under en period fortsatte ändå att kämpa på eftersom han fortfarande trodde på projektet. Men till slut gick det inte längre.
- Innan Fanerdun hade jag ingen erfarenhet av att jobba med kineser och arbetssättet skiljer sig ganska mycket jämfört med svenskar. Framförallt är planeringshorisonten betydligt kortare hos asiaterna och det hade jag väldigt svårt att acceptera, säger Peter Fust och förklarar att när han dessutom upplevde att han inte fick gehör för en del krav han ställde valde han till slut att stiga av.

När vi träffas på stadshotellet i Kalmar är det drygt ett år sedan Peter Fust lämnade Fanerdun. Företagets verksamhet i staden är numera i princip noll, man saknar en fungerande styrelse och kronofogden jagar Jinxing Luo.
Peter Fust, för dagen ledigt klädd i svarta jeans och vindjacka, har aldrig ångrat att han hoppade av men beslutet var ändå inte helt okomplicerat. Efter Fanerdun gick han tillbaks till sin tidigare sysselsättning som revisor, denna gång som egenföretagare. Men mötet med den för honom tidigare okända kinesiska kulturen hade gjort ett stort intryck och han ville inte släppa kontakten med den.
- Det var oerhört intressant att se hur kineserna tänker och arbetar. De har ett driv i sitt företagande som inte är detsamma i Sverige. Sedan har de en toppstyrning som kanske inte riktigt passar oss men jag tror ändå att det finns mycket som vi kan lära av dem.
När en grupp företagare i bärbranschen som han kände lite grann sedan tidigare erbjöd honom ett jobb med Kinaanknytning var Peter Fust därför inte sen att tacka ja. Tanken var att han skulle ha en deltidstjänst och med hjälp av sina kontakter se till att företaget blev det första i Sverige att använda kinesiska arbetare för att plocka bär.

Peter Fust lyckades snabbt komma långt i förhandlingarna med ett bemanningsföretag i Chanxing i Kina. Men bara några veckor senare kom han till jobbet en morgon och fann att kontoret vimlade av poliser. Hårddiskar och högar av papper och pärmar bars ut och försvann och Peter Fust fick veta att de tre företagarna som fram till dess varit hans nya arbetsgivare hade gripits misstänkta för bokförings- och skattebrott.
- Det var så klart en stor chock att stiga in där och se alla poliser. Jag hade ju ingen som helst information om vad som hade skett i bolaget tidigare och blev i princip bara ombedd att gå hem, säger Peter Fust.
Nu kan han till och med skratta åt det men medger att det just då inte var speciellt komiskt och tiden efter razzian blev svår.
- Som tur är hade jag min revisionsfirma att jobba med så att jag kunde hålla mig sysselsatt och slippa tänka för mycket på hela grejen. Men till slut blev jag ju tvungen att ta mig en rejäl funderare på vad jag skulle göra.

Förutsättningarna hade i ett slag förändrats radikalt och i princip hade Peter Fust två val. Antingen var han tvungen att göra något helt annat eller så hade han chansen att förvärva det företag som han var anställd i och fortsätta arbeta på egen hand. Det aktuella bolaget var nybildat och hade ingenting med brottsutredningen att göra, vilket så klart var en förutsättning. Och efter viss tvekan valde Peter Fust till slut att fortsätta.
- Anledningen var framförallt att jag fortfarande inte ville släppa kontakten med den kinesiska marknaden. Vi hade ju dessutom redan kommit rätt så långt i förberedelserna inför säsongen och det kändes dumt att kasta bort det arbetet. Att ge upp hade också känts som ett svek mot de nya affärspartners som jag fått kontakt med i Kina.
Peter Fust konstaterar även att han redan som barn hade en utpräglad tävlingsinstinkt. Och här såg han naturligtvis en rejäl utmaning.
Till att börja med var det svårt att få till finansieringen. Med alla sina bankkontakter i en region där lokalpressen dagligen skrev om ”bärhärvan” och häktningen av Peter Fusts kollegor, var det inte lätt att övertyga någon om att låna ut pengar till ett bärföretag.
Problemen fortsatte sedan med ovana kinesiska arbetare som saknade erfarenhet av såväl bärplockning som den svenska vegetationen. Dessutom saknade Peter Fust själv tidigare erfarenhet av branschen.
Hur är det annorlunda att vara chef i en bransch som man inte känner till jämfört med en där man har arbetat länge?
- Det är ännu viktigare att du väljer rätt personer att arbeta med. Sedan måste du vara ännu mer prestigelös och inse att som chef måste man inte vara bäst på allt. Du ska leda arbetet men sedan måste man låta duktiga medarbetare göra det som de är bäst på efter eget huvud.
Peter Fust tror att en av hans styrkor är att skapa sammanhållning i en grupp och han menar att det oftast handlar om att med små medel visa att man som chef bryr sig om de anställda och deras arbete. Men det är i förstås enklare om organisationen är liten.
- Självklart går det inte att engagera sig i varje enskild individ när det handlar om 300 bärplockare. Då får man hitta andra sätt att visa att man bryr sig. Till exempel ser jag till att vara tillgänglig tidigt varje morgon när plockarna ger sig ut till bärmarkerna. Jag är även där när de kommer tillbaka för att väga in sina bär och försöker småprata lite med dem så gott det går. Språkbarriären gör det hela lite komplicerat i det här fallet men då får man se till att allt praktiskt i övrigt fungerar så bra som möjligt.
Och det verkar fungera ganska bra för Peter Fust som trots den turbulenta starten lyckades driva runt företaget den första säsongen. Nu laddar han för nästa och det är knappast någon slump att han på frågan om han har någon förebild som entreprenör svarar Torsten Jansson.
- Han har haft det tufft den sista tiden. Men problem är ju utvecklande.


Fakta: Fanerdun
I augusti 2006 slog nyheten ner som en bomb i Kalmar. En kinesisk affärsman vid namn Jinxing Luo ville genom sitt bolag Fanerdun göra en miljardsatsning på ett utställningscenter med omkringliggande hotell, bostäder och köpcenter i lilla Kalmar.
Många var skeptiska medan andra spådde en lysande framtid för hela Kalmarregionen. Det talades bland annat om en befolkningsökning för Kalmar kommun på flera hundra tusen, mestadels kineser, inom en tioårsperiod.
Och till en början pumpades pengarna in och bygget tog fart. Sedan dess har dock problemen avlöst varandra och idag står Fanerduns utställningscenter tomt och halvfärdigt samtidigt som kronofogden jagar bolaget.
Den senaste tiden har dock Fanerdun börjat betala tillbaka på en del av sina leverantörs- och hyresskulder. Nya kinesiska investerare har också besökt Kalmar för att eventuellt ta över projektet men hittills har inget avgörande skett.

Peters råd om företaget där du arbetar blir föremål för brottsutredning
- Börja direkt med att samla information. Vad har egentligen hänt? Helst så objektiva uppgifter som möjligt även om det ofta kan vara svårt att få tag på.
- Stormar det kring organisationen som du arbetar i måste du själv vara extra noga med att agera korrekt och rakryggat.
- Du kommer förmodligen behöva fatta svåra beslut. Stå för dem och kom efteråt ihåg att du tog dem efter bästa förmåga utifrån hur situationen såg ut då. Skyll inte besluten på omständigheterna eller på någon annan. Detta är oerhört viktigt.
- Mediebevakning kan lätt få allmänheten att döma misstänkta i förväg. Men tänk på att ingen är skyldig förrän personen har fått sin dom.
- Skilj på person och sak. Ta tydligt avstånd från det brott som eventuellt har begåtts. Men om den misstänkte är någon du har en vänskapsrelation bör du försöka stötta både personen och dennes familj. Även om han eller hon visar sig vara skyldig.

Fakta: Peter Fust
Ålder: 52
Position: Företagsledare Rabema Service
Bor: i Nybro men spenderar stor del av året i Norrland och på resande fot i Kina, Thailand och Vietnam.
Familj: Två barn Charlotte, 23, och Christopher, 20. Särbo med kinesiskan Deng Chao.
Bakgrund: Uppväxt i Alsterbro. Pappan var tapetserare och politiker och mamman drev en tvättfirma. Peter kallar det ”en ganska traditionell arbetarfamilj”.
Utbildning: Civilekonom, utbildad i Lund och Växjö, auktoriserad revisor.
Karriär: Började på S-E Banken 1977. Sedan fyra år på pumptillverkare ITT Flygt. Hamnade senare som revisor på Deloitte där han så småningom avancerade till kontorschef. Efter en kort period som vd på möbeltillverkaren Wilo rekryterades han till det då nystartade företaget Fanerdun Group AB. Där var han finanschef och senare vd innan han hoppade av och hamnade i bärbranschen. Idag driver han bärplockningsföretaget Rabema Service.
Bästa med jobbet: Friheten att påverka.
Sämsta med jobbet: Stor riskexponering om det blir en dålig bärsäsong.
Framtida position: Vill fortsätta att arbeta med affärsutveckling och den kinesiska marknaden.

Recension av Sonjagon, Östran september 2009

De unga grabbarna i Sonjagon gjorde en kompetent spelning när Popidyll hade säsongspremiär i fredags. Trots det vann de knappast många ny lyssnare i publiken på ett fullsatt Söderport.

Många uppfattar kanske de band som hittills spelat på Popidyll som lite svårtuggade. Här hörs generellt få eller inga catchiga och fjäderlätta refränger. Indiemusiken dominerar och saknar man ett musikintresse som sträcker sig bortom Rix FM och Mix Megapol går man nog hellre någon annanstans och dricker sin öl.
Men även om musiken kan uppfattas som ”svår” handlar Popidyll väldigt mycket om glädje. Många kommer för att de vill dansa – alla kommer för att ha skoj. Tyvärr passar Sonjagons musik dåligt för den typen av miljö. För detta är svårt. På riktigt.
De fyra grabbarna från Nacka spelar långa stycken, sällan under sex minuter, och melodierna tar ofta skeva vägar. Det är skitigt, det skramlar och Jacob Stenberg experimenterar friskt med sin röst som spricker och går sönder i falsett men som ändå fortsätter framåt, hela tiden framåt. Och kanske är det just detta som är den främsta anledningen till att jag gillar Sonjagons musik. Drivet. ”There is always a motion” som Jacob Stenberg sjunger i ”Lovers”.
Motorn är i mångt och mycket Jacob Douglas trummande som i mitt tycke är fantastiskt, framförallt i låten ”monsters”. Men tyvärr spelar inte Sonjagon den låten under framträdandet på Popidyll. Och tyvärr gör det mig ingenting.
För känslan som ”Monsters” ger mig när jag spelar den på full volym hemma eller i bilen, när jag kan stänga ute resten av världen och bara låta de där jagande och hetsande trummorna driva på tills känslan blir extatisk, skulle ändå aldrig infinna sig här. För mig kommer helt enkelt inte den här typen av musik till sin rätt i en publik miljö.
Och att döma av Popidyllpubliken, som stundtals under spelningen verkar närmast ointresserade, är det fler än jag som Sonjagon inte når ända fram till den här kvällen. När Jacob Stenberg mitt under spelningen ordnar en handuppräckning för att få svar på frågan om hur många i publiken som hört talas om hans band tidigare, åker bara ett fåtal händer upp. Och om en vecka tror jag inte många har lyssnat två gånger till på ”Coming over Tonight” eller ens vackra ”Aristocrat”.
Det är synd. För i rätt miljö är Sonjagon riktigt bra. Det är dovt och mullrigt och mystiskt på ett eget sätt och det ska bli spännande att se hur bandet kommer utvecklas. För med det driv som finns i flera av låtarna på debutskivan arches kan det inte stanna, det måste vidare, mot nåt mer.

Reportage, Fritz - 90-årig jägare, Jaktmarker och Fiskevatten, Nr 1 2009

90-årige Fritz sköt sin 80:e älg
Av Erik Olsson

Fritz Andersson fyller snart 90 år. Född och uppvuxen med skogen runt knuten i Gisslatorp i Småland började han jaga redan som liten grabb. Idag har han nästan ett sekel av erfarenheter från skog och mark och nyligen sköt han sin 80:e älg.

Motorn rusar och gräs och lera flyger genom luften. Motorhuven och vindrutan blir snabbt nedkladdad men Fritz fortsätter gasa och frenetiskt styra bilen som slirar ordentligt på den blöta ängsmarken.
- Det var ju för dumt det här! Men stannar jag nu så kommer vi aldrig härifrån, säger Fritz bekymrat.
Han har kört fast här en gång förut på väg till sin lilla jaktkur i mitten av ängen. Den gången fick hans son komma och dra loss honom med sin fyrhjulsdrivna SUV och det vill Fritz inte vara med om igen. Så han fortsätter gasa, förbi kuren och vid slutet av fältet tar vi oss upp för en liten backe där han till sist kan stanna bilen på torr mark.
- Nu får vi gå tillbaka till stugan, säger Fritz medan han kliver ur bilen och klafsar iväg över fältet med en käpp i ena handen och sin trogna gamla Husqvarna 6,5:a över axeln.
Numera skjuter han allt från hare till älg med Husqvarnastudsaren som köpte redan 1942 och har fällt de flesta av sina 80 älgar med. Hagelbössan har han nästan lagt på hyllan.
Fast första gången han gick på jakt var det med ett Remingtongevär och på väg ut i skogen tappade han bort kornet så det blev till att tälja sig ett korn av en grankvist.
- Jag var 13 år och lånade geväret olovandes, berättar Fritz vars far dock aldrig var någon jägare.
Det var istället när han blev dräng hos en bonde i närheten som höll på med jakt som hans intresse väcktes. Som ung på 1940-talet sköt han mycket ekorrar som såldes för skinnets skull. De gav tre kronor styck på Växjö skinnmarknad och under en rekordsäsong hade Fritz och en kamrat fått ihop hela 700 ekorrskinn och tre mårdskinn.
- Ett mårdskinn var ju värt en hel månadslön på den tiden. Fick man syn på ett mårdslag då släppte man det aldrig, inte om man så blev tvungen att följa det i en vecka för att få fatt på den, berättar Fritz.

Jaktkurens röda färg är blek och panelbrädorna gistna. Fritz slänger upp dörren med ett ryck och en gest som kan tolkas som ett ”ja, det här är väl inte mycket att se”. Därinne har han en rejäl fåtölj, ett par filtar och en gammal kaffekopp. På väggarna har han satt upp bilder på skogens djur, hare, rådjur, räv, älg.
- Jag jagar allt jag kan komma åt. Fast nuförtiden blir det mest rådjur och älg, säger Fritz på väg tillbaka från jaktkuren.
Men annat var det förr. Förutom ekorrar och en och annan mård jagade Fritz även grävling och på 40-talet en hel del tjäder.
- Då kom det in en massa ryska tjädrar häromkring. Man kände igen dem på att de var lite mindre och hade kortare stjärt. De kunde komma i flockar om ett par hundra fåglar, minns Fritz som nu gläder sig åt att tjädern har börjat komma tillbaka till hans skog efter att ha varit försvunnen i ett par decennier.
Ett annat djur som kommit tillbaka är lon men den är Fritz inte lika glad i, även om han krasst konstaterar att det finns andra landsändar som har betydligt värre problem med stora rovdjur.

På väg tillbaks föräldrahemmet, där Fritz idag bor tillsammans med sin fru Gunnel, kör vi en annan väg och slipper korsa den blöta ängen. Där hemma väntar Gunnel med kaffe och smörgåsar av hembakat bröd.
Vi slår oss ner vid bordet i det lilla köket på övervåningen. Genom fönstret ser man bäcken som rinner förbi utanför och ett litet fält där resterna av vinterns första snöfall dröjer sig kvar i halmstubben.
Kan du berätta hur det gick till när du sköt jubileumsälgen?
- Det var i Bäckebo, jag jagar med min son och hans jaktlag där, och hade sett ut mig ett bra ställe långt i förväg, säger Fritz och berättar att han knappt hann sätta sig på passet innan han fick se Troja, en blandning mellan Jämthund och Lajka tillhörande en av männen i jaktlaget, dansa runt med 8-taggaren ute på kalfällan framför honom.
- Först stannade älgtjuren till bakom en buske och då kunde jag inte skjuta. Vanligtvis brukar de ju vara så försiktiga men han var vansinnig på hunden och skulle stånga den och det fick honom väl att förlora omdömet. Så han tog ett steg fram och då var det gjort. Skottet satt i bröstet, berättar Fritz men erkänner att det träffade lite högt för han var tvungen att hålla upp för ett par grenar.
Firade du på något speciellt sätt?
- Nä. Man får en gångkvist och sen är det bra, säger Fritz.
Fast Gunnel berättar att grannen och ett gäng jaktkompisar kommer över senare på kvällen och gratulerade. Och bilden som togs på Fritz vid älgen precis efter skottet funderar han på att rama in.

Sina kunskaper som jägare har Fritz fått tillägna sig på egen hand, någon lärare eller mentor har han aldrig haft. Istället har han genom åren lärt av både misstag och framgångar.
- En bra jägare vet att det är stor skillnad på att stå där djuret kommer och att djuret kommer där du står. Att placera sig rätt är en ganska stor konst som kräver erfarenhet, tur kan vem som helst ha, säger Fritz.
Han återkommer även gärna till vikten av att som jägare smälta in och vara en del av naturen. Djuren ska inte veta att jägaren är i skogen.
- Nuförtiden har folk en massa dyr utrustning och telefoner för att ringa till varandra. Men jag tycker inte om när det blir en massa snack i skogen och jägare som ringer till varandra för att tala om åt vilket håll djuren springer. Det är inte rätt mot det vilda, djuren ska ha sin chans, säger Fritz bestämt.


Fakta:
Namn: Fritz Andersson
Ålder: 90 år i februari.
Bor: Gisslatorp strax norr om Orrefors i Småland.
Familj: Frun Gunnel samt son och dotter och deras familjer.
Jagar: Det mesta.
Aktuell: Fällde nyligen sin 80:e älg.

Fem snabba till Fritz:
Vakjakt eller drevjakt? – Drev
Hagel eller kula? – Kula
Jakt eller fiske? – Jakt
Älgstek eller Rådjurssadel? - Älgstek
Ensamjakt eller jaktlag? – Både och.

Reportage, Sky diving, Barometern juli 2007

Granskning, Dålig jämställdhet i Nybro, Barometern 2008-07-20

Dålig jämställdhet i Nybro kommun

Bland de tio bäst betalda cheferna i Nybro kommun finns bara två kvinnor. Det visar Barometerns granskning av jämställdheten i kommunen.

I kommunadministrationen är kvinnorna i majoritet. Men trots det är nästan alla kommunens toppchefer på tjänstemannasidan män. Bara IT-chefen Sirpa Koponen och ekonomichefen Anette Arbman har lyckats slå sig in på plats nummer åtta respektive tio på listan över kommunens mest välbetalda positioner.
Och det ser inte bättre ut inom politiken. Bara två av kommunens nämnder har kvinnliga ordföranden och ingen av styrelserna i de kommunala bolagen. Men mansdominansen gäller inte bara ordförandeposterna utan styrelser och nämnder överlag.
Till exempel är bara fyra av Markus Lunds (s) tolv arbetskamrater i kommunen viktigaste arbetsgrupp, kommunstyrelsen, kvinnor. Och inom de traditionellt maskulina verksamhetsområden är den manliga dominansen ännu tydligare. Tekniska nämnden har till exempel bara två kvinnliga ledamöter på sammanlagt elva platser.
I Nybro elnät är bara två av åtta politiska ledamöter kvinnor och i Nybro energi är det ännu sämre, bara en kvinnlig ledamot på sammanlagt sju platser.
Och detta trots att nybroborna själva har röstat fram en nästan jämställd skara representanter i fullmäktige där det sitter kvinnor på 22 av 48 tillsatta platser.

"Många kvinnor vågar inte ta ansvaret på de viktiga posterna"

Det är är svårt att rekrytera kvinnor till de viktiga politiska uppdragen. Det hävdar bland annat Inger Rydbrink, partistyrelseordförande i socialdemokraterna i Nybro.

Det är de lokala partistyrelserna som bestämmer vilka politiker som ska nomineras till styrelseposterna i nämnder och kommunala bolag. Och som styrande parti är socialdemokraterna ansvariga för att det sitter män på alla utom två av ordförandeposterna i kommunens - trots att man har kvinnlig majoritet i sin fullmäktigegrupp.
Det saknas alltså inte kvinnliga politiker men de viktiga positionerna går ändå oftast till män, varför?
- Många kvinnor vågar inte ta ansvaret på de viktiga posterna, säger Inger Rydbrink och menar att det till stor del beror på att de ofta tar mer ansvar för hem och familj.
- Det känns så när man försöker tillsätta posterna i alla fall. Då hör man de där resonemangen att "jag har både detta och detta och jag har inte tid", säger Inger Rydbrink.
Hon tror också att mycket handlar om gamla strukturer där män väljer män och påpekar att det är typiskt att de nämnder som faktiskt ha en kvinnlig majoritet är just inom områden som anses "mjuka" och kvinnliga.
Men att kvotera in kvinnor till en jämställd nivå tror Inger Rydbrink inte på. Positiv särbehandling, vilket betyder att kvinnor går före om flera sökande har likartade meriter, är ett bättre alternativ menar hon.
Varken centerns kretsstyrelseordförande Kenneth Petersson eller moderaternas gruppledare Jan Enarsson tycker heller att kvotering är en bra idé.
- Nej, det måste handla om intresse och kunskaper, säger Jan Enarsson och tror att enda lösningen är att försöka att informera mer för att öka intresset för politik.
Är problemet att rekrytera kvinnor till styrelserna något som ni diskuterar mycket inom partiet?
- Nej, det kan jag väl inte säga att det är, säger Jan Enarsson.


Markus Lund ser den bristande jämställdheten som ett problem

Rekryteringen till kommunens chefspositioner sköts av politikerna. Kommunstyrelsen är arbetsgivare och bär ansvaret för bristerna i jämställdheten bland tjänstemännen.
Och kommunstyrelsens ordförande Markus Lund (s) erkänner att snedfördelningen i kommunen är ett problem.
- Det är viktigt att ha en balans mellan kvinnor och män. Jag tror att alla ojämställda arbetsplatser påverkas negativt, säger MArkus Lund.
Han menar dock att jämställdhetsarbetet fortfarande till stor del handlar om att börja på gräsrotsnivå i hela samhället. Till exempel med att få in fler tjejer inom klassiskt mandominerade yrkesområden och vice versa.
- Med en större blandning på arbetsmarknaden skulle även kommunpersonalen mer jämställd, tror Markus Lund.
Han hävdar att könsperspektivet är något som alltid finns med i samband med rekryteringar inom kommunen och att det ständigt arbetas med att bättra på jämställdheten. Ett exempel som han vill lyfta fram är det interna ledarutvecklingsprogram som pågår i kommunen.
- Det är en slags plantskola för framtidens kommunala chefer skulle man kunna säga, och där har vi faktiskt haft fler kvinnor än män det senaste året. Förhoppningsvis ska det leda till fler kvinnliga chefer i framtiden, säger Markus Lund.

FAKTA: De tjänar mest i Nybro kommun
1. Nils-Erik Gustafsson, kommunchef, 54 500 kronor/månad
2. Jan Lagerqvist, skolchef, 50 000 kronor/månad
3. Bengt-Eve Petersson, teknisk chef, 45 600 kronor/månad
4. Göran Andersson, inköpssamordnare, 45 375 kronor/månad
5. Stig-Roland Fagergård, socialchef, 44 300 kronor/månad
6. Kristian Lundh, t.f. omsorgschef, 44 300 kronor/månad
7. Mats Arnér, administrativ chef, 43 300 kronor/månad
8. Sirpa Koponen, IT-chef, 43 000 kronor/månad
9. Stefan Björn, samhällsbyggnadschef, 42 800 kronor/månad
10. Anette Arbman, ekonomichef, 41 500 kronor/månad